Milton sover borta

I natt ska Milton sova hos mormor och morfar så vi kan få vila ut ordentligt och (förhoppningsvis) sova en hel natt. Trots att jag tidigare idag var beredd att byta bort honom mot en micro känns det nu som att jag saknar en kroppsdel när han inte är här hos mig och jag kan ju villigt erkänna att det inte var jag som var den drivande kraften bakom beslutet att lämna bort honom, även om jag givetvis ser fram emot en natts ostörd sömn. Frågan är bara om jag kommer kunna sova? Jag är såklart jättefånig och undrar hur det kommer att gå... Det är inte bara Milton jag är orolig för. Jag vill ju inte att han ska slita ut mina föräldrar totalt så de aldrig mer vill vara barnvakt. Men mest oroar jag mig för att han ska undra var mamma är någonstans. Suck, moderskapet är ett fängelse med bojor av ångest!