Galen mamma

Vi hade problem med varmvattnet igår. Problemet bestod i att det var helt enkelt inte varmt. När jag skulle duscha efter frukosten gjorde jag som vanligt. Det vill säga att jag satte på duschen och lät den rinna någon minut, sen slängde jag in Milton i duschen medans jag klädde av mig själv och fixade lite. Så efter fyra-fem minuter hoppade jag oxå in i duschen och upptäckte att vattnet var väldigt kallt. Stackars Milton hade dock suttit där i strålen utan att klaga.

Eftersom jag har en övermänsklig tro på min make och hans hemmafixarkunskaper och jag kände ett stort behov av varmvatten, svepte jag in mig i en handduk, stoppade in fötterna i ett par Foppatofflor och ilade ut i garaget för att hämta hjälp (dvs Maken). Hans sätt att fixa felet var att helt enkelt sätta på kranen i badrummet och konstatera att jo, det fanns varmvatten. Även i duschen fanns det. Så vi gjorde ett nytt försök men precis när vi kommit in i duschen upphörde varmvattnen och blev kallt igen. Så vi svepte in oss i varsin handduk och försökte värma oss men vid det här laget hade jag blivit en smula psykotisk och driven av en onaturlig lust att duscha satte jag återigen på duschen och tyckte att "nu är det nog varmt igen". Men när jag försökte få med mig Milton på noterna protesterade han högljutt och ville absolut inte komma ut ur handduken. Men blind och döv för allt utom mitt brinnande behov av att tvätta mig i rinnande vatten tvingade jag med honom in i duschen och, förstås, när vi kommit in ändrades temperaturen återigen till oduschbart kallt. Jag gav upp, bar ut en gråtande Milton och bad honom om ursäkt för att jag utsatt honom för inte bara en utan tre köldchocker.

För att trösta honom bar jag runt honom i handduken men när jag skulle sätta ner honom på pallen och hämta de kläder han högljutt längtade efter råkade jag tappa honom så han slog bakhuvudet i spegeln. Inte populärt. Ytterligare en gråtattack. Jag bar honom till den mjuka fåtöljen istället och när jag (återigen) sagt "förlåt" några hundra gånger och han lugnat ner sig frågade jag om han var arg på mamma. "Nä" svarade han. "Mamma snäll".
Det är ovillkorlig kärlek det!