Blogguppehåll??

I natt går vårt internetabonnemang ut. Maken sa upp det eftersom vi fick Com hem i området och skulle därför teckna nytt avtal med dem men det glömde han visst bort. Så nu kanske det dröjer ett tag tills vi får internet igen så vi får se hur det blir med bloggandet nästa vecka. Om jag orkar kanske jag kan skriva några inlägg ikväll och portionera ut under veckan...

Krupp

Jag tror Milton har fått krupp. Alltså inte att han blivit knäpp utan sjukdomen krupp (eller falsk krupp som det oxå heter. Jag har inte riktigt fattat vad äkta krupp är eller om det ens finns något sånt). Han vaknade inatt och hade ett riktigt hostanfall i drygt en timme. Det lät jätteobehagligt och han verkade ha svårt att andas och blev alldeles hes. Han kunde bara kraxa fram ett litet ynkligt "titta, titta" (som han säger hela tiden när han är vaken oavsett vad klockan är och om det faktiskt finns någonting att titta på, vilket det inte borde göra mitt i natten i ett kolsvartrum). Enligt Vårdguiden är det ofarligt:

"Falsk krupp brukar drabba barn i åldern sex månader till fem år. Det är en vanlig och oftast ofarlig sjukdom som kan orsakas av flera vanliga virus. Ett barn som en gång fått falsk krupp kan få det igen i samband med någon annan virusinfektion"

Symtomen beskrivs så här:

• Det börjar ofta som en vanlig förkylning.
• Typiska symtom är heshet och skällande hosta.
• Det kan höras ett väsande ljud när barnet andas in.
• Symtomen kommer ofta på natten när barnet har sovit några timmar.
• Barnet har låggradig feber.
• Symtomen går över efter en till fyra dagar.

Alla symtom stämmer utom det med febern. Den sista punkten vet vi ju förstås inte heller om den stämmer ännu. Men nu känns det i alla fall som jag äntligen har fog för att säga det som jag så ofta velat uttrycka: "Min unge har fått krupp."

Telefonsamtal

Telefonen ringde i eftermiddags och Maken svarade glatt och hörde att det var hans mammas man, J, varpå denna korta konversation utspelade sig:

J: -Jag slog visst fel nummer.
Maken: - Det gör inget men vi har bestämt oss för att stanna hemma ikväll.
J: -Äh... jaha...okej...

När J då lägger på hör Maken någon annan i bakgrunden och inser plötsligt att det inte alls var J som ringt utan någon främling som helt enkelt hade ringt fel. Han kände sig då en smula dum. Men jag tyckte det var kul.

Bland snor och grusiga kräftor

Ikväll skulle vi egentligen gått på kräftskiva och Milton skulle sovit hos farmor. Men eftersom han inte mår bra har vi istället suttit hemma med Milton och lyssnat på hans hosta och flämtande andetag och ätit grusiga kräftor. Det känns som jag har en hel sandlåda mellan tänderna. Vi åt typ fem stycken och slängde resten. En riktig besvikelse.

Det är verkligen jobbigt när ens barn mår dåligt. Stackars lilla Milton, han är så täppt så han knappt kan andas och hostar som om han svalt sig själv inifrån. Han kan inte sova ensam utan måste ligga i mammas eller pappas famn. Och det enda man kan göra är att trösta och suga ut snoret med näs-frida, vilket han dock blir helt hysterisk av (näs-frida alltså, inte tröstandet).

Själv mår jag i alla fall lite bättre. Jag sov i gästrummet i natt och det var himmelskt att få sova ensam. Jag vaknade bara en gång när Milton började skrika vid tolv-tiden (och förstås när han vaknade 5.20 men som av ett under somnade han om och sov till strax före 7). Men inatt lär det bli en jobbig natt...

Förkylda

Jag hade precis hämtat mig från nästan två veckors magsjuka och anpassat mig till livet bland de friska när jag drabbades av årets typ sjuttiofjärde förkylning. Även Milton är givetvis förkyld. Vi följs åt när det gäller snor och hosta. Det är jobbigt att ta hand om ett sjukt barn när man själv är sjuk. Speciellt när det barnet vaknar fem gånger varje natt och knappt kan andas, och ändå, trots en jobbig natt, vaknar 5.30 på morgonen.

Å andra sidan är det ju skänt att veta att han har ärvt något från mig oxå. Pappas kroppsform, energi (läs: busighet), nyfikenhet (läs: tvångstankar att pilla på allting)och så mammas dåliga immunförsvar. Slutresultatet är alltså en förkyld unge som springer runt och pillar och kladdar snor överallt. Ja ja, det kunde väl varit värre, han kunde fått mitt nageltrång oxå.

Hur man vet att man kommit hem till en barnfamilj

* Man får åla sig in i hallen eftersom där står en sittvagn, en paraplyvagn och en resevagn.
* Det finns leksaker strategiskt utplacerade överallt. Även i badrummet.
* Väggarna och golven i köket har ett chict stänkmönster i relief som är misstänkt likt intorkad gröt och morotspuré. Fläckarna ackompanjeras ofta av gröna, gula eller blåa kritstreck.
* Inga lådor eller skåp går att öppna utan en ingenjörsutbildning.
* Det är inte ovanligt att hitta använda blöjor lite här och var som har "glömts bort"
* Öppnar man ett köksskåp är risken stor att man drunknar i nappflaskor i olika färger och varianter.
* Ställer man en kaffekopp för nära kanten på bordet blir man genast utskälld för sin "obetänksamhet".
* När man sätter sig i soffan får man en glasspinne/en napp/en halväten smörgås i rumpan.
* Det går inte att titta på video för den är full med knäckebröd.
* Bakom soffan ligger en pöl med kräks. I pölen ligger ett berg med leksaker.

Mammas lilla hjälpreda

Imorse tog jag mig i kragen (på morgonrocken alltså. Ni tror väl inte att jag har fått på mig kläder så tidigt?) och bestämde mig för att skura golvet. Det var så länge sen jag skurade att jag inte hittade skurhinken och moppen (ett faktum som även avspeglades i skurvattnet som var kvar i hinken när jag väl hittade den). Jag blev tvungen att ringa Maken och höra var den var. Han undrade försynt om det hade hänt något eftersom jag funderade på att skura. "Inget utöver det vanliga. Frukost", svarade jag. När jag väl satte igång att skura köket kände jag mig jättenyttig och Milton tyckte det var superkul att "hjälpa till". Han hjälpte till att hälla ut lite extra vatten där det var riktigt fläckigt (dvs överallt) och drog även några tag med moppen. Han försökte även hjälpa till med att rensa bort hårstrån från moppen genom att tugga lite på den. Till slut var i alla fall golvet något sånär rent (tills Miltons mellanmål alltså då han bestämde sig för att smeta melon över hela köksgolvet).

Det känns ju skönt att han har en positiv attityd till hushållsarbete och med tanke på att Bambi flaggat för att ge honom ett litet skurhinkset i 1-årspresent kanske vi snart har en liten hjälpreda här hemma. Lite mer träning behövs dock innan han är självgående.

Lite gnäll

Gud, vad jag hatar Ellos. Deras sida är verkligen värdelös. Det är så ofta strul när man ska beställa något. Just nu försöker jag att avbeställa en beställning som jag gjort tidigare idag (eftersom jag några timmar senare fick ett erbjudande att handla till 50% rabatt) och det står att man ska kunna göra det om man loggar in på mina sidor och klickar på beställningen men nej, det går inte alls och det gör mig galen! Och kundservice har förstås stängt. Dessutom är deras sida ofta seg och titt som tätt blir det något fel på sidan när man går tillbaka för att titta på en vara igen. Ytterligare en sak som irriterar mig till vansinnets gräns är deras nyhetsbrev som kommer på mailen. Tusen gånger har jag försökt att avregistrera mig genom länken i mailet ("för att avregistrera dig från vårt nyhetsbrev klicka här") som dock inte leder någonstans. Error, fel på sidan får jag bara upp. Desutom tycker jag det är fruktansvärt dåligt att det inte går att betala med kort och att betala med faktura kostar 19:- extra (sen tillkommer det ju även en expeditionsavgift på 41:-). Jag ska nog sluta handla på Ellos. Om det inte vore för att de är dyrare skulle jag gått över till La Redoute och Nelly.com för länge sen.

Hamnfest

I går var det hamnfest på båtklubben och som vanligt så stod jag större delen av kvällen bakom baren och sålde drinkar. Jag hade även en ganska överförfriskad kollega med mig i baren. (Det var dock fler som blev lite överförfriskade. När jag kom ner i förruffen imorse, där vi hade nattgäster, kändes det som att jag klev in i ett hav av crème de menthe, som var en av ingridienserna i årets drink). I år var det tyvärr inte så mycket folk men de som väl hade tagit sig dit verkade ha det trevligt. Förurom att stå i baren föll det även inom mitt ansvarsområde att hitta på lite "klurigheter" för festdeltagarna att klura på. Här är en av de grejer jag satte ihop:

Gissa vilka filmer vi har gjort om titlarna på!

1. Färd för nautisk sammanslutning

2. Förbindelseväg i sydlig landsdel

3. Jungfru med olyckligt slut

4. Internationell marinturné genomförd i drickat

5.Bestämmande av fartygets position medelst peijlng mot konstgjord tandrad

6. Den omfattande konservativa färgen

7. Strävan efter lingonfärgad pilsnerhögtidstid

8. Orörlig smält is

9. La tortugas invånare från Centralamerikansk skärgård

10. Ordningsbrott ovanpå cocosgodis

Kan ni klura ut vilka filmer det är? (Ledtråd: marint tema). Jag kan säga att det var ingen som fixade allihop men det var några som klarade nio stycken.

Lek och PMS

Idag har varit en bra dag. Milton har inte dragit ner några blomkrukor (nästan räknas inte), inte matvägrat en endaste gång och inte ens "råkat" slå till mig på näsan i hopp om att se mina glasögon flyga. Men å andra sidan har vi varit igång hela dagen och busat med andra barn. Först var vi på Öppna Förskolan, sen på Jordbro parklek och lekte i sandlådan. Efter det gick vi hem till en kompis och fikade och lekte. På eftermiddagn åkte vi beväpnade med en blomma och ett kort till Svägerskan som hade fyllt år. Där tackade jag ståndaktigt nej till vad som såg ut att vara världens godaste äppelpaj (blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på det). Hon hade varit gullig och ordnat fruktsallad till mig eftersom jag bantar. (Efter att ha känt mig i flera år så är hon nog van vid mina ständigt återkommande bantningsattacker och rättar sig snällt efter vad som gäller för stunden).

Kvällen avslutades dock med ett hysteriskt utbrott på Maken då han deklarerade att han måste ha bilen imorgon för han ska till något jäkla slott i Södertälje och hålla föredrag. Vilket var helt befängt eftersom JAG måste ha bilen imorgon för att åka och hämta priser till ett lotteri som vi ska ha på vår båtklubbs hamnfest på lördag. Eftersom jag tyckte han var egoistisk och uppkäftig kastade jag en toarulle på honom och rusade nedför trappan och mumlade att jag måste gå ut ett tag. Maken som fortfarande var skakad efter toapappersattacken tryckte sig platt mot väggen när jag stormade förbi och vinkade sen lite försiktigt när jag stängde igen dörren. Efter att ha joggat en liten bit (eftersom jag har lika god kondition som en överkokt morot blev det en väldigt kort bit men det var i alla fall ett statement) lugnade jag ner mig och återvände hem. Maken tittade försiktigt på mig och frågade med darrande röst (okej, kanske inte darrig men en smula oroad) om jag lugnat ner mig. Jag svarade med en enda mening som jag tyckte förklarade allt: "Jag ska ha mens."

Men det är klart, det kan ju oxå ha varit bristen på äppelpaj...

Att äta själv

Idag fick Milton för första gången pröva att äta själv med en sked. Det gick över förväntan. Han fattade rätt snabbt att maten på skeden skulle in i munnen och dessutom tyckte han det var roligt och han åt mycket mat. Det blev dock kladdigt. Väldigt kladdigt! Han fick duscha efter lunchen.

Behöver jag berätta att jag satte på honom en haklapp till middagen?

Frisk igen (men redan uttmattad)

Nu känner jag mig äntligen pigg och kry igen. Och det är tur det eftersom Milton nu är busigare än någonsin och jag behöver all min styrka och tålamod för att orka med...

Han började igår natt med att vakna typ tio gånger, varav två gånger med riktiga gråtattacker då ingenting hjälpte annat än att vagga honom och vänta på att stormen skulle dra över, vilket tog ca fyrtio minuter båda gångerna. I gengäld fick jag i alla fall sovmorgon ända till kl. sju imorse. Efter frukosten ställde jag mig som vanligt och diskade nappflaskor och plockade in i diskmaskinen medan Milton satt i sin matstol och lekte lite. När jag var klar vände jag mig om och döm om min förvåning då han inte längre satt i stolen utan stod på golvet och tittade på mig!

Vårt hem blir bara kalare och kalare i takt med att Miltons händer på något mystiskt sätt hela tiden når längre och längre upp. Vi har nu flyttat ner surroundhögtalarna, som stod på fönsterbrädet bakom soffan, till golvet bakom soffan. Självklart har vi även plockat ner blommorna som stod på fönsterbrädan för länge sen. Och då trodde vi inte att det fanns något mer där för Milton att dra ner. Det vill säga tills igår då Milton helt sonika drog ner fönsterbrädan. Den var tydligen inte fastborrad utan limmad och limmet var helt enkelt inte starkt nog för att stå emot Miltons envetna attacker (tur att man själv är av lite tuffare virke). Så nu har vi ingen fönsterbräda där heller men vadå, vi hade ändå tänkt byta ut dem så småningom.

Ytterligare ett sätt att försäkra sig om en plats på närmsta dårhus är att åka till Willys och storhandla med Milton, som jag var dum nog att försöka mig på idag. Till att börja med satt han i kundvagnen, i "barnsitsen" men det blev snabbt tråkigt och det finns ju som bekant inget sele i vagnen så han ställde sig genast upp och försökte helt enkelt gå därifrån. Jag satte honom då istället i själva kundvagnen, vilket var roligt en liten stund. Han satt och tuggade på ett paket med buljongtärningar då han plötsligt kom på att han inte trivdes och började demonstrativt tala om det. Så jag bar honom lite och sköt kundvagnen framför mig med ena handen vilket blev tyngre och tyngre ju fler varor den fylldes med. Vid kassan försökte jag sätta ner honom i "sitsen" igen så jag kunde lassa upp varorna på bandet (vid det här laget var vagnen för full för att han skulle kunna sitta i den) vilket gick sådär. En karl i kön bakom mig tyckte det såg väldigt jobbigt ut och erbjöd sig att hålla i Milton medans jag packade upp men det tackade jag artigt nej till. Så istället försökte karlen och hans tjej att distrahera Milton genom att prata med honom och killa honom under fötterna. Det funkade tillräckligt bra för att jag bara skulle behöva hålla i honom med en hand och kunna packa upp med den andra. Jag var riktigt slut när vi äntligen kom därifrån.

Hm, jag undrar vad han ska hitta på imorgon...

Ett kärt återseende

Jag hämtade upp Milton vid 9.30-tiden imorse. Det var ett kärt återseende. I alla fall för mig. Milton kröp rakt förbi mig och upp i mormors famn när jag kom... Förbaskade unge!

Det hade i alla fall gått rätt bra, enligt mamma. Han hade vaknat några gånger under natten och varit lite svår att få att somna om i början. Precis som hemma med andra ord. Han hade i alla fall inte verkat sakna mamma och pappa något. Själv sov jag oxå rätt bra i natt. Jag kände mig lite hönsig och orolig för Milton när jag gick och la mig men det var riktigt skönt imorse att kunna ligga och dra sig. Jag vaknade vid fem och gick inte upp förrän halv åtta.

Milton sover borta

I natt ska Milton sova hos mormor och morfar så vi kan få vila ut ordentligt och (förhoppningsvis) sova en hel natt. Trots att jag tidigare idag var beredd att byta bort honom mot en micro känns det nu som att jag saknar en kroppsdel när han inte är här hos mig och jag kan ju villigt erkänna att det inte var jag som var den drivande kraften bakom beslutet att lämna bort honom, även om jag givetvis ser fram emot en natts ostörd sömn. Frågan är bara om jag kommer kunna sova? Jag är såklart jättefånig och undrar hur det kommer att gå... Det är inte bara Milton jag är orolig för. Jag vill ju inte att han ska slita ut mina föräldrar totalt så de aldrig mer vill vara barnvakt. Men mest oroar jag mig för att han ska undra var mamma är någonstans. Suck, moderskapet är ett fängelse med bojor av ångest!

Säljes: 11-månaders baby

Säljes: Pigg, charmig, energisk, nyfiken 11-månaders baby (pojke) med blont hår och änglablå ögon.
Pris: Vi är öppna för alla bud, kan även tänka oss typ en micro, gräsklippare eller liknande i utbyte.

(Obs! Vissa defekter i nattsömn och näringsintag)

Fortfarande sjuk

Maken mår nu bättre men jag mår fortfarande dåligt. Jag har gått ner tre kilo på en vecka och känner mig ungefär lika stark som ett grässtrå. Dessutom har Maken förvandlats till Hitler (fast han kallar sig coach) och har lagat äcklig vätskeresättning till mig som han tvingar mig att dricka med jämna mellanrum. Han har till och med tagit fram en äggklocka för att se till att jag ska dricka ett glas varje halvtimme. "Annars blir du uttorkad och får läggas in på sjukhus med dropp", säger han. Vad han inte fattar är att utsikten att hamna på sjukhus med dropp låter helt himmelsk (okej, inte droppet men själva sjukhusgrejen). Tänk att få sova i en säng hela natten ostört. Ingen som väcker en klockan tre eller fyra eller fem och vill ha uppmärksamhet/mat/napp/gud vet vad!

Om någon nu skulle vara sugen på lite vätskeersättning (men varför skulle någon det?) kommer här receptet:

1 L kokt avsvalnat vatten
6 tsk strösocker
½ tsk salt
Lite pressad citron för smakens skull

Pestflaggan hissad

Min magsjuka var visst inte riktigt borta. Istället är den tillbaka med full kraft. Vad värre är, så har även Maken mått dåligt idag och kräkts. Milton har oxå kräkts lite men han verkar ändå vara den friskaste personen ombord (men en tand är på väg vilket betyder maatvägran). Vi har mest bara suttit i varsitt hörn av förruffen och flåsat och försökt att underhålla Milton utan att röra på oss. (Jag tog dock mitt moderliga ansvar och rastade honom lite på lekplatsen i morse och på kvällen. Maken drog sitt strå till stacken genom att gå iväg och duscha med honom). Som om det inte vore nog med att vara magsjuka har fler olyckligheter drabbat mig.

Kan man stuka näsbenet? I så fall har jag gjort det, eller snarare Milton har gjort det på mig. Han stövlade omkring i sängen imorse och just som jag tänkte ge med mig och gå upp och fixa frukost så tappar han balansen och ramlar baklänges rätt i mitt ansikte. Smällen när hans bakhuvud slog in i min näsa hördes nog ända till fastlandet. Jag tror det var så nära ett brutet näsben man kan komma utan att faktiskt bryta det. En liten bula i pannan tittade oxå upp. Näsan är fortfarande öm och det är tur att jag inte är förkyld för det gör ont att snyta sig (men med min tur känner jag på mig vem som kommer att vakna upp lite lagom snuvig imorgon).

Dessutom har mitt hemska nageltrång kommit tillbaka med buller och bång. Min kropp är inte snäll mot mig!

Pestflaggan

Att angöra en brygga

Att vara ute på sjön är avkopplande och avstressande. Oftast. Inte alltid. Speciellt inte när man ska lägga till. Och definitivt inte när man ska lägga till och Milton precis har vaknat. Vi har hittils löst det hela genom att sätta fast Milton i hans matstol (en sån där som man sätter fast på bordet) när vi ska lägga till och det har funkat bra (förutom lite högljudda protester ibland). Det vill säga tills nu. Nu har Milton alias Houdini lärt sig hur man tar sig ur bältet runt magen och klättrar ur stolen.

Idag kom vi till Utö och skulle precis lägga till när Milton vaknat. Jag satte fast honom i stolen, gick bak och slängde snabbt i ankaret och rusade sen fram till fören för att hinna hoppa iland på bryggan. Allt gick bra. Milton satt snällt stilla i stolen och jag hoppade elegant ner på bryggan med en tamp i ena handen. Men när Maken skulle gå bak och spänna fast ankaret visade det sig dock att kättingen fastnat i badbryggan så ankaret var bara precis under vattenytan. Ingen lyckad tilläggning. Så det var bara att backa ut och göra om. Den här gången gick det bättre med ankaret och efter att ha gjort fast båten på bryggan hann jag precis tillbaka in på båten samtidigt som Milton vigt hoppade ner från bordet och upp i soffan och satte kurs på akterdäcket. Det är synd att vi inte har någon segelbåt. Då hade vi kunnat surra fast honom i masten...

Magsjuka + blåbärspaj = Sant

I onsdags hade vi tänkt åka ut med båten men det förbenade regnet ville ju aldrig sluta så vi besstämde oss istället hux flux för att åka till Makens pappa i Dalarna och hälsa på. Sagt och gjort, vi stack hemifrån vid 19-tiden och kom fram vid ca 23.30. Väl där blev jag magsjuk och spenderade en stor del av fredagen och lördagen på toa. Det är ju inte så kul att vara magsjuk men man går i alla fall ner i vikt. Jag tänkte även att jag skulle kunna unna mig en liten bit hembakad blåbärspaj eftersom det går ju ändå bara rätt igenom. Logiskt sett så hinner ju inte kalorierna fastna då...väl? (Men precis som det för alkoholister inte finns något som heter "bara ett glas" finns det för mig inte något som heter "bara en liten bit paj"). Vi åkte hur som helst hem på lördagkvällen och igår åkte vi ut med båten för att spendera den sista semesterveckan i skärgården. Så nu sitter vi här och väntar på att värmen ska komma tillbaka.

Dagens bedrifter (Miltons)

1. Haft ut ett glas med cola
2. Haft ner en blomkruka
3. Pillat bort golvbrunnen i duschen
4. Tagit tag i mammas glasögon och slängt iväg dem typ 20 gånger
5. Dragit mamma i håret typ 20 gånger (är en favorit att köra ihop med glasögontjyvandet)
6. Hindrat mamma från att skriva en inköpslista genom att skrika, skrika, skrika
7. Hindrat mamma från att packa genom att skrika, skrika, skrika

Inte undra på att man blir förvirrad!

Vad har då Maken gjort för att avlasta den Förvirrade (och vid det här laget ganska aggressiva) Mamman? Jo, han har åkt och fått massage! När han kom hem hälsade jag honom med "Han är din nu. Resten av veckan". Så nu har jag smitit iväg och gömt mig i sovrummet men det måste vara något allvarligt fel med mig för nu när jag sitter här i lugn och ro (allt är relativt. Hysteriska skrik från undervåningen är lugn och ro jämfört med hysteriska skrik rätt in i örat) och hör Milton skrika i pappas famn så vill jag ändå gå ner och trösta honom (vilket ändå inte kommer funka. Går det inte med pappa så går det inte med mamma heller, oftast inte i alla fall).

Ps. Måste nog nämna att Maken varit jätteduktig och spikat fast alla lister i Miltons rum och vårt sovrum. Annars blir han nog sur. Ds.

Miltons smeknamn

1. Milton Pilton
2. Mille Pille
3. Monstret

Det här med mat...

Även om det är dyrt att köpa barnmatsburkar så är det i alla fall tryggt. Man vet att en burk är en lagom stor portion och innehåller alla nödvändiga vitaminer och sånt. Häller man bara i en klick fett så kan man simma lugnt. Men vi försöker nu att få Milton att i så stor utsträckning som möjligt äta samma mat som vi äter. Eller kanske inte exakt samma, men "riktig" mat i alla fall. Och det går ganska bra. Eller han äter i alla fall. Men jag oroar mig (så klart) för att jag ska ge honom skörbjugg eller någon annan bristsjukdom. Är det verkligen nyttigt att äta korv men inga makaroner? Eller köttbullar men inget potatismos? Hamburgerbröd men ingen hamburgare?osv. Och grönsakerna lyser med sin frånvaro. Inte heller får han någon sås till maten eftersom han äter med händerna och sås känns bara alltför kladdigt.Dessutom är det svårt att avgöra hur mycket han egentligen får i sig och hur mycket som hamnar på golvet respektive i stolen. Och fantasin tryter. Vad ska vi äta ikväll egentligen? Nu har vi serverat korv och köttbullar hela veckan (fast igår fick han varm smörgås med svampstuvning. Ingen hit, kan jag meddela). "Ge honom detsamma som ni äter", säger BVC-sköterskan. Ja, då får det väl bli en blodig biff med pommes frites ikväll då...

Dags att barnsäkra

Regn, regn, regn. Här blir det minsann inget båtåkande. Det roligaste vi kan hitta på att göra idag är att spika lister i Miltons rum och att åka till Ikea och köpa grejer för att (äntligen, way overdue) barnsäkra husets alla skåp och lådor osv. Speciellt i köket behövs det. Som det är idag får man stå med ena benet pressat mot lådorna och andra benet pressat mot sopnedkastet samtidigt som man försöker skära grönsaker/koka pasta/diska nappflaskor etc. Och helst ska man samtidigt roa Milton så han inte blir upprörd över att han blir utfryst från köksutrustningen eller kryper iväg och drar ner telefonen istället.

Cool kid

Visst är han cool, min lille kille?

Viktframgångar

Ifall någon nu är intresserad av att veta hur det går med min bantning så kan jag rapportera att det är 1½ kilo kvar till kappan. Så kanske att jag kan beställa den om ca tre veckor. Med andra ord så går det sakta men säkert... Jag känner mig i alla fall fortfarande motiverad.

Den Förrvirrade Mamman

Karriärmamman brukar referera till sin make som Den Förrvirrade Mannen. Själv har jag börjat inse att jag förtjänar epitetet Den Förrvirrade Mamman. (Va? insåg hon det NU, kanske ni tänker, men förnekelsens makt är stor). Jag insåg det framför allt i förra veckan när vi kom till bryggan efter några dagar till sjöss. Jag fick det nobla uppdraget att gå iväg och hämta en kärra (som finns några hundra meter bort) att packa våra grejer i så vi smidigt kan få med dem till bilen. Jag fick även äran att ta med soporna och slänga dem. Så jag gick hela vägen, förbi kärrorna, till containern och slängde soporna och återvände till båten utan kärra. Missnöjd med hur jag skött uppdraget skickade Maken iväg mig för ett nytt försök. Även denna gång rotade han fram en bortglömd soppåse som jag fick ta med mig. Resultatet blev inte bättre denna gång. Två saker att komma ihåg är helt enkelt en för mycket. På tredje försöket lyckades jag dock få med mig en vagn. Det här är bara ett av många tillfällen på sistonne (eller hela livet igenom) då jag känt mig en smula (eller en hel kaka) förvirrad. Ta till exempel för ett tag sen då jag skulle ta mig till centrum med Milton. Vi stod och väntade på bussen (vid vår vanliga hållplats, den som vi alltid åker från) och plötsligt så åker bussen förbi, på andra sidan gatan. Då har jag ställt mig på fel sida och eftersom ingen står vid hållplatsen på andra sidan stannar inte bussen. Då kände jag mig väldigt förvirrad. Eller som den gången jag köpte strumpor till Milton i stl 0-6 månader. Då han var 7 ½ månad så givetvis passade de inte ("men de var ju såå billiga. Och söta") Tydligen har jag lika svårt att erkänna Miltons verkliga stl som min egen. Som sagt, förvirrad.