Den Förrvirrade Mamman

Karriärmamman brukar referera till sin make som Den Förrvirrade Mannen. Själv har jag börjat inse att jag förtjänar epitetet Den Förrvirrade Mamman. (Va? insåg hon det NU, kanske ni tänker, men förnekelsens makt är stor). Jag insåg det framför allt i förra veckan när vi kom till bryggan efter några dagar till sjöss. Jag fick det nobla uppdraget att gå iväg och hämta en kärra (som finns några hundra meter bort) att packa våra grejer i så vi smidigt kan få med dem till bilen. Jag fick även äran att ta med soporna och slänga dem. Så jag gick hela vägen, förbi kärrorna, till containern och slängde soporna och återvände till båten utan kärra. Missnöjd med hur jag skött uppdraget skickade Maken iväg mig för ett nytt försök. Även denna gång rotade han fram en bortglömd soppåse som jag fick ta med mig. Resultatet blev inte bättre denna gång. Två saker att komma ihåg är helt enkelt en för mycket. På tredje försöket lyckades jag dock få med mig en vagn. Det här är bara ett av många tillfällen på sistonne (eller hela livet igenom) då jag känt mig en smula (eller en hel kaka) förvirrad. Ta till exempel för ett tag sen då jag skulle ta mig till centrum med Milton. Vi stod och väntade på bussen (vid vår vanliga hållplats, den som vi alltid åker från) och plötsligt så åker bussen förbi, på andra sidan gatan. Då har jag ställt mig på fel sida och eftersom ingen står vid hållplatsen på andra sidan stannar inte bussen. Då kände jag mig väldigt förvirrad. Eller som den gången jag köpte strumpor till Milton i stl 0-6 månader. Då han var 7 ½ månad så givetvis passade de inte ("men de var ju såå billiga. Och söta") Tydligen har jag lika svårt att erkänna Miltons verkliga stl som min egen. Som sagt, förvirrad.