Att inte amma

Jag tycker att jag ser ammande mammor överallt. Mjölkfyllda tuttar och plutande hungriga små munnar. Och hela tiden ser det så jäkla lätt ut. Lätt och mysigt. När jag försökte amma Milton var det allt annat än lätt och mysigt. Det var förbannat svårt, smärtsamt och jobbigt. Han kunde inte suga ordentligt, mina bröst var helt såriga och jag kunde knappt röra mig efter snittet. Allt var bara kaos och jag kände mig väldigt nere. Jag var nog lite förlossningsdeprimerad. Så när han var tre veckor provade vi med nappflaska. EN gång provade vi men sen var det kört, han var inte längre intresserad av tutten. Så vi lade ner amningen, vilket på många sätt var en lättnad men oxå en besvikelse. Lite kände jag mig som en dålig mamma. Först kunde jag inte föda fram honom naturligt och sen kunde jag inte föda upp honom naturligt heller. Men det finns många fördelar med flaskan, framför allt att man kan dela på matningen och få avlastning på nätterna. Pappan får även en chans att komma lika nära barnet som mamman.

Sverige är ett av de amningstätaste länderna i världen (om inte nr ett). Nästan 98 procent av barnen som föddes 2005 ammades vid en veckas ålder, och vid två månaders ålder ammades nästan 91 procent helt eller delvis. Vid 6 månaders ålder ammades över 70 procent (Källa: Socialstyrelsen). Och överallt propageras det för amningens födelar. Till och med på mjölkersättningspaketen står det Obs! Bröstmjölk är den bästa maten för ditt barn. Så man känner sig lätt lite utanför och misslyckad när man inte ammar sin lilla bebis. Jag har visserligen inte mött några direkt negativa reaktioner, det är säkert mer i mitt huvud än i andras men det känns ändå alltid som att jag måste förklara mig för folk när jag tar fram flaskan för att mata honom.

I efterhand så känner jag mig lite sorgsen för att vi inte fick de där mysiga ammningsstunderna tillsammans och ibland känns det lite som om vi gått miste om något. Och jag tänker att jag borde ha stått ut lite längre, det skulle säkert ha fixat sig med amningen om jag hade orkat kämpa lite till (fast just då kändes det som att jag skulle gå sönder om jag skulle behöva amma en endaste gång till).

Snart kommer Milton bara äta riktig mat och kanske välling och det kommer inte spela någon roll om han ammas eller inte. Jag tror ju inte att det på något sätt påverkar honom negativt att inte ammas, utan det är mer för min egen skull som jag kan känna mig ledsen ibland. Jag vet bara att om jag får ett till barn någon dag så vill jag verkligen försöka se till så att amningen fungerar.