Ångesten är total. Försöker trösta mig med följande ljusglimtar:
* Bussresan till och från jobbet (egen tid, yippie),
* Äta lunch i lugn och ro. Ingen som slänger mat på mig (förhoppningsvis) och jag behöver inte heller sopa golvet efteråt (om de inte har gjort om rutinerna på jobbet i matsalen),
* Få gå på toaletten när jag vill utan att någon försöker klättra upp i knät på mig och dra ner alla toalettsaker från handfatet,
* Komma hem till ett dukta bord (Maken hämtar Milton och lagar mat),
* Bäst av allt: att erhålla en hel månadslön!
Ser däremot inte fram mot följande punkter:
* Att brottas med Milton varje morgon för att få på honom kläder och overall och gå med honom till dagmamman och sedan (antagligen) missa bussen till jobbet,
* Att inte kunna vila lite mitt på dagen när Milton sover middag,
* Att Milton kommer spendera mer tid med sin dagmamma än med mig på vardagarna,
* Och förstås att jag faktiskt måste jobba!