Machomannen

Då och då händer det att Maken försöker ta fram Machokarlen inom sig och insisterar på att vi ska titta på ishockey, fotboll eller något annat "manligt." Som igår meddelade han plötsligt med bestämd stämma att vi skulle se på fotbollsmatchen mellan England och USA. Det skulle tydligen vara något alldeles extra (något han antagligen läst i Metro eller på nätet.) Jag protesterade inte utan lät honom bestämma över fjärrkontrollen. Och precis som jag misstänkte så slutade det ändå med att vi satt och tittade på "En prinsessas dagbok" istället.

Så macho är min karl... 

Pengar i sjön

I söndags var Maken på Båtmässan - Allt för sjön. Han hade sett fram mot det länge eftersom vi tänkte köpa en del grejer till båten i år. Bl.a. ska vi köpa ett nytt kylskåp och en solpanel.

Men kommer han hem med ett nytt kylskåp?
- Nej.
Kommer han hem med en solpanel?
- Nej.
Kommer han hem med något alls till båten?
- Nej.
Vad kommer han hem med då?
- Jo, en p-bot på 900 kr eftersom han råkade ställa sig på handikapparkeringen ("Vaddå, fanns det ingen skylt?" "Jodå men jag liksom... såg den inte"). Och det bästa av allt var att eftersom han inte visste att han ställt sig på handikapplatsen hade han ju varit ordentlig och betalat 100 kr i p-avgift. Så totalt betalade han 1000 kr + biljettpriset för att gå på mässan och köpa ingenting.

Och så säger han till mig att vi måste ta det lite lugnt med pengarna och inte slösa så mycket. Vem är det som slösar egentligen?

Snöskottningens Mussolini

Min man och jag har lite olika uppfattning om hur ofta man måste skotta. Enligt mig räcker det att skotta när det är så pass mycket snö att det är jobbigt att ta sig fram eller att få ut bilen. Men enligt Maken måste man skotta så fort det kommer ett endaste lite tunnt puderlager med snö. Om det börjar snöa kan man absolut inte vänta tills det slutat snöa innan man går ut och skottar. Nä, man måste ut på en gång. Snöar det en hel dag måste man skotta ungefär fyra gånger (han skulle säkert vilja skotta mer men då håller jag fast honom och gömmer snöskyffeln).

Om det någon dag har kommit lite snö bara, som tex imorse då det låg ett tunnt (3-4 cm) lager med pudersnö på marken, då är det livsviktigt att skotta innan någon får för sig att ta ett eller två steg i snön, för då trampar man ju ner snön och det blir tydligen omöjligt att få bort sen. Så innan jag skulle ta bilen till dagmamman i morse kände Maken sig tvungen att gå ut och skotta fram en liten "remsa" på garageuppfarten som vi fick gå på så att vi inte skulle trampa ner snön och sen fick han mig att lova att skotta resten så fort jag kom hem. Jag har för länge sen lärt mig att inte ifrågasätta honom (i teorin alltså, i verkligheten händer det ganska ofta att jag gör just det) så jag tog lydigt fram skyffeln och skottade bort det tunna tunna lagret med snö som låg på uppfarten. Fast jag tyckte det var lite onödigt. Men jag är ju snäll så jag ställer upp på lite onödigt skottande ibland. I gengäld kanske han kan ställa upp på lite (i hans tycke onödigt) badkarsskrubbande?

Jag vet inte vad den här snöskottningsbesattheten kommer ifrån. Kanske är det för att han växte upp i lägenhet och aldrig fick skotta i sin barndom som han nu känner att han måste ta igen alla missade snöskottningstimmar.

En helt vanlig dag

Jag frågade Maken hur det hade gått igår och han berättade att de hade lite kaos vid lunchen. Milton gick på toaletten och gjorde nr två och Maken stekte köttbullar och matade Milla. Men efter att han torkat Milton visade det sig att han inte var riktigt klar så han fortsatte att göra ifrån sig i byxorna varpå Maken fick stå och tvätta bajsiga kalsonger samtidigt som köttbullarna brändes vid och Milla gallskrek eftersom maten försvann. Jag sa att jag tyckte det lät som en helt vanlig dag. Då kontrade han med att berätta att han hade städat bort julen, lagt upp alla julsaker på vinden, slängt ut granen, tvättat och burit upp en massa andra grejer på vinden eftersom "man har ju så mycket tid när man bara är hemma hela dagen". Och ja, jag var imponerad. Det var mycket han hade hunnit med som jag själv inte skulle gjort en hel dag ensam med ungarna. Det vill säga ända tills jag upptäckte Aftonbladets sportbilaga hemma. Ingen av oss läser den och den enda som vi känner som brukar ta med sig den är Makens mammas man. Så han hade alltså haft hjälp av dem här hemma! Inte konstigt att han hann med så mycket då...

Klädproblem

På torsdag är det 30-årsjubileum på jobbet och det blir stor fest på Soliden på Skansen. Eftersom jag var på en annan 30-årsfest i lördags (Svägerskans) så kändes det passande att köpa en ny klänning. Hittade en fin på Lindex för 199 kr som passade för både gravida och ogravida magar. Hade förstås på mig den på festen i lördags och tyckte den satt bra. Så i söndags tvättade jag den så den skulle vara fräsch till torsdagens festligheter. Och Maken var gullig och tog hand om tvätten innan vi stack iväg till båten. För honom innebar det att slänga allt i maskinen i torktumalern utan att kontrollera om allt verkligen kan tumlas. Resultat: Min fina klänning är numer ett fint linne. Så jag måste nu antingen köpa en ny klänning eller ett par matchande byxor. Om jag inte vill visa rumpan på skansen, vill säga.

Att skicka en man för att handla...

Äntligen hade jag brutit ner allt motstånd och fått Maken att gå med på att vi skulle köpa bord, stolar, skänk och vitrinskåp från Jysk (som jag tidigare skrivit om). Så i lördags skulle vi åka och inhandla hela kittet. Maken kom dock på att vi kanske behövde hjälp av en kompis och att jag därför skulle vara hemma och passa barnen. Jag kände mig lite tveksam till att skicka iväg honom själv men han hade klara instruktioner: köp ett matbord, sex stolar, en skänk och ett vitrinskåp. Vad tror ni han kom hem med? Ingenting! Det enda som fanns inne var tydligen skänken. Köpte han den då? -nej. Beställde han de andra varorna? - nej. Istället kom han hem och påstod att skänken och vitrinet inte passade brevid varandra. Så det slutade med att jag fick förklara för honom (igen) att det gjorde det visst och sen fick vi åka dit igen och beställa grejerna. Men det visade sig att de hade höjt priset på bordet och stolarna med 1000 kr så vi avvaktar lite med det tills vidare. Men skänken och vitrinet bör komma idag.

Familjefika

Jag: "Här, Milton. Ska du inte ha lite plommon?" (Försöker truga på honom en plommonbit)

Maken: "Här, Milton, ska du inte ha lite grädde?" (Räcker honom en sked med grädde)

Jag (när semlan som grädden kom från är slut): "Här, Milton, ska du inte ha lite plommon nu då?"

Maken: "Jag tror jag ska öppna kakpaketet. Vill du ha en kaka Milton?"

Ibland känns det som att jag jobbar lite i uppförsbacke...

Bioproblem

På tisdag fyller jag år men jag och Maken ska fira imorgon genom att gå ut på restaurang och bio. Eftersom jag fyller år fick jag välja film och jag vill förstås se Twilight men den börjar inte förrän kl 21 och såå sent kund ju inte Maken tänka sig att vara uppe (det är synd om honom, en 32-åring fast i en 302-årings kropp). Så det får väl bli Australia istället. Den börjar kl.15.15 så den borde han orka med...

Leksugen

Om två veckor ska vi gå på 1-årskalas så när jag var på Ica-Maxi igår passade jag på att köpa en leksak. När jag kom hem lade jag den på bordet och berättade för Maken att jag köpt en present. Men imorse när jag kom ner i köket efter en välbehövlig sovmorgon var leksakskartongen uppsliten och Milton i full rulle med att leka med "sin" nya leksak (som han redan hade en likadan egen av).

"Äh, jaha. Var den inte till Milton? Ja, jag tyckte ju att det var konstigt att du köpt en likadan som han redan hade..." kom det från Maken när jag frågade ut honom.

Hoppas de inte blir upprörda över att leksaken saknar emballage när vi ger bort den nu. (Eller som Maken säger: "Kartongen är ju bara jobbig. Jag gjorde dem en tjänst. Nu slipper de lite sopor").

Köldskadad

Jag har länge tjatat på Maken att han ska sätta på värmen efter sommaren. Han brukar svara med att han redan har gjort det varpå jag kontrar med att han i så fall ska höja den eftersom det är svinkallt här hemma och alla element är iskalla (vilket han vägrar erkänna att de är). Igår satt jag och beklagade mig över att det bara var 17 grader i sovrummet (allt under 20 grader är oaceptabelt för mig). Vid middagsbordet satt jag sedan och huttrade i min tjocktröja (understödd av min senaste förkylning). Då reste sig Maken upp och sa med en suck:

"ok, jag går väl och sätter på värmen då."

"Va?! Har du inte gjort det ännu? Jag visste det! (Jag med upprörd röst)

"Men det kostar ju pengar" (Maken med trumpen röst).

Så nu har vi äntligen (i november, jag tror man lugnt kan säga att sommaren är över nu) sattit på värmen. Men jag känner ingen skillnad. ("Jodå, termometern har gått upp typ 0.6 grader" säger Maken).