Summering av första veckan ute i "verkligheten"

Man vänjer sig snabbt och den första veckan på jobbet har gått bra. Alla aspekter av att jobba går dock inte lika snabbt att komma in i. Vissa saker tar mer tid. Tex:

• Mina stackars fötter är inte vana att gå i  högklackat hela dagen. Jag får linka fram i koridorrerna.
• I onsdags skulle jag träffa två tjejkompisar efter jobbet men blev dock lite försenad eftersom jag råkade ta fel tunnelbana. Två gånger. På raken. Tunnelbanenätet i Stockholm är ju väldigt... äh, komplicerat...

Men åh, vad skönt det är att inte behöva gå upp när Milla vaknar på natten och att bara kliva upp på morgonen, fixa i ordning sig och sticka utan att bry sig om blöjbyten, frukost, välling etc etc. Och när man kommer hem på kvällen är maten färdig. Underbart. Kanske Maken ska stanna hemma på heltid lite längrre...

På tal om Maken, så har han oxå klarat av sin första vecka med strålande resultat. Hittils har han

• bakat bröd två gånger,
• bakat bullar en gång och chokladbollar två gånger (inte konstigt att det är svårt att gå ner de sista två kilona),
• lyckats beta av alla tvätthögar,
• haft maten klar när jag kommit hem,
• haft barnvakt tre dagar av sex.

Första arbetsdagen

Jag överlevde!


Jag var lite orolig att jag skulle få sitta i korridoren igen och att det skulle vara allmmänt kaos på jobbet efter omroganiseringen som skett under min frånvaro men när jag kom var det lugnt och stilla (nästan alla var på något seminarium) och min nya chef och min fadder var helt förberedda för mig. Dessutom fick jag till min glädje ett alldeles eget rum oxå. Och både mejlen och datorn fungerade som det skulle. Allt flöt på fint och det kändes bra att vara tillbaka. Men efter ett samtal med chefen står det klart att jag måste jobba extra hårt för att kunna erhålla bra betyg eftersom min tid på den här enheten har blivit väldigt hattig. Men det visste jag ju redan.

Jobbåtergång

Nu har jag precis skrivit världens tristaste mejl. Jag skrev till jobbet att jag ville komma tillbaka redan den 17 maj istället för den 31 augusti som jag egentligen var ledig till. Hoppas de svarar "nej, tyvärr, det går inte. Du får inte plats förrän i september". Fast de kan de ju inte...men ändå...

Semester!

Nu har jag jobbat min sista dag för den här gången. Har bjudit avdelningen på godis, mottagit en sedvanlig champagneflaska ("men oj, du kan ju inte dricka", kommer chefen på precis när han ska överräcka den), tömt mitt rum och lämnat över alla mina pågående mål. Så nu är det bara att ta det lugnt och slappna av och njuta av semestern tills bebisen kommer. Fast så mycket avslappning vet jag inte om det blir, måste ju fixa lekrummet och arbetsrummet...

Orättvist

Jag har fortfarande inte fått något eget rum på jobbet utan sitter ännu på en "extraplats" i korridoren. Igår var det en person som slutade och alltså ett rum som blev ledigt. Jag borde ju då stått näst på tur att få det rummet men idag började det en ny kille och han fick det rummet istället.

Jag är tydligen inte så prioriterad eftersom jag "bara" ska jobba tre månader (den nya killen ska jobba i sex månader) och dessutom på halvtid... Det känns lite surt.

Åter till arbetslivet

Idag har jag åter sällat mig till de arbetandes skara. Jag var faktiskt ganska nervös för att komma tillbaka till jobbet. Ny avdelning, nya arbetsuppgifter, nya kolleger etc. Men nu känns det till och med ganska bra. När jag kom dit så visade det sig att de hade utsett en fadder till mig som ska hjälpa mig att sätta mig in i arbetet och jag fick lite böcker som kan vara bra att ha. Så idag har jag mest suttit och läst lite lagtext och gamla domar.

Det enda tråkiga var att de inte hade något ledigt rum till mig så de hade ställt i ordning en arbetsplats åt mig längst ner i korridoren. Ingen höjdare direkt men förhoppningsvis är det bara tillfälligt.

Och Milton verkar ha haft en bra dag hos dagmamman. Maken lämnade honom 7.30 imorse och hämtade honom 16.00. Han brukar gråta när vi lämnar honom (Milton alltså) men imorse sa Maken att det gick så snabbt så han inte hann säga hejdå så han hann inte ens börja gråta förrän han var inne och Maken var ute igen.

Bara en vecka kvar till jobbet...

Ångesten är total. Försöker trösta mig med följande ljusglimtar:

* Bussresan till och från jobbet (egen tid, yippie),
* Äta lunch i lugn och ro. Ingen som slänger mat på mig (förhoppningsvis) och jag behöver inte heller sopa golvet efteråt (om de inte har gjort om rutinerna på jobbet i matsalen),
* Få gå på toaletten när jag vill utan att någon försöker klättra upp i knät på mig och dra ner alla toalettsaker från handfatet,
* Komma hem till ett dukta bord (Maken hämtar Milton och lagar mat),
* Bäst av allt: att erhålla en hel månadslön!

Ser däremot inte fram mot följande punkter:

* Att brottas med Milton varje morgon för att få på honom kläder och overall och gå med honom till dagmamman och sedan (antagligen) missa bussen till jobbet,
* Att inte kunna vila lite mitt på dagen när Milton sover middag,
* Att Milton kommer spendera mer tid med sin dagmamma än med mig på vardagarna,
* Och förstås att jag faktiskt måste jobba!

Förlängd föräldraledighet

Maken har blivit erbjuden ett nytt jobb som han har tackat ja till. Det är ett bra steg i karriären för honom men tyvärr så innebär det att han inte kommer kunna vara pappaledig nu som det var planerat. Så jag kommer alltså att ta hela föräldraledigheten och inskolningen på dagis (som förhoppningsvis sker i mitten på februari). Han kommer dock att vara hemma en dag i veckan med oss.

Så nu har vi blivit ett sånt där könsstereotypt par där mannen gör karriär och kvinnan stannar hemma och tar hand om barnen och hemmet (eller åtminstonne barnet) som vi inte skulle bli. Från början hade vi tänkt dela 50/50 på ledigheten men det sjönk och sjönk och som sagt, nu är det nere på 100/0. Men så är det ibland. Det går inte att planera allt här i livet. Allt handlar ju om prioriteringar och hur man än ser på saken så är det faktsikt så att föräldraledigheten i mångt och mycket (tyvärr) är en ekonomisk fråga.

Jobbångest

Nu är det mindre än tre månader kvar tills jag ska tillbaka till den kalla verklighet som kallas arbetslivet. Det känns inte lockande. Jag har prestationsångest. Jag som i ett år har gått omkring hemma iklädd enbart mysbyxor och mörka ringar under ögonen ska nu (snart) knöla in mig i finbyxorna (tack och lov kom jag äntligen i dem igen förra veckan) och se respektabel ut. Antagligen kommer det förväntas av mig att jag ska prata om seriösa saker, inte matningsrutiner, nattvälling, framsteg på gåfronten eller vilket blöjmärke som egentligen är bäst. Och dessutom, hemska tanke, måste jag nog JOBBA oxå! Hur ska det gå när man knappt har format en seriös tanke sen Milton föddes? Nu ska man helt plötsligt fatta beslut om VIKTIGA saker. Det känns som jag inte har haft en juridisk tanke på hundra år minst. Jag minns knappt hur man slår i lagboken...

Undrar om jag hinner baka ihop och klämma fram ett syskon till Milton på tre månader så jag kan stanna hemma lite längre? Jag är inte så bra på matte men jag tror det kan bli knepigt...