Sockerkakans förbannelse

Tidigare i veckan bad min man mig att baka på torsdag eftersom det var hans tur att ta med sig fikabröd till jobbet. Som den plikttrogna hustru jag är ställde jag mig givetvis och slängde ihop en sockerkaka på torsdagseftermiddagen. Jag fotade den i ugnen och skickade ett mms till maken för att glädja honom. Problemet var bara att när han tog emot meddelandet satt de precis och fikade på jobbet. Maken har ju lite svårt att uttrycka sig ibland och det är tydligen svårt att skilja på "baka på torsdag" "och baka till på torsdag".
Och självklart glömde han att ta med den till jobbet i alla fall på fredagen så den har legat här hemma och suktat mig hela helgen. Jag har gett några bitar till Milton men ståndaktigt avstått från att smaka själv. Fram tills idag vill säga. Efter att, i nämnd ordning, ha blivit utsatt för följande:

1. Tvätta bort bajs i badkaret (jag vet inte vad det är som gör det så mysigt att bajsa i badet men Milton tycker tydligen att det är kul),
2. Fått läppen sönderslagen av Milton och en fotoram,
3. Blivit biten och nypt uprepande gånger i tutten av Milla,
4. Blivit nedkräkt av Milla

kände jag ändå att det var dags med lite tröstsocker. Så tre stora sockerkaksbitar är vad ajg tänker skylla på imorgon ifall vågen inte visar på ett tillfredställande resultat.