Snöskottningens Mussolini

Min man och jag har lite olika uppfattning om hur ofta man måste skotta. Enligt mig räcker det att skotta när det är så pass mycket snö att det är jobbigt att ta sig fram eller att få ut bilen. Men enligt Maken måste man skotta så fort det kommer ett endaste lite tunnt puderlager med snö. Om det börjar snöa kan man absolut inte vänta tills det slutat snöa innan man går ut och skottar. Nä, man måste ut på en gång. Snöar det en hel dag måste man skotta ungefär fyra gånger (han skulle säkert vilja skotta mer men då håller jag fast honom och gömmer snöskyffeln).

Om det någon dag har kommit lite snö bara, som tex imorse då det låg ett tunnt (3-4 cm) lager med pudersnö på marken, då är det livsviktigt att skotta innan någon får för sig att ta ett eller två steg i snön, för då trampar man ju ner snön och det blir tydligen omöjligt att få bort sen. Så innan jag skulle ta bilen till dagmamman i morse kände Maken sig tvungen att gå ut och skotta fram en liten "remsa" på garageuppfarten som vi fick gå på så att vi inte skulle trampa ner snön och sen fick han mig att lova att skotta resten så fort jag kom hem. Jag har för länge sen lärt mig att inte ifrågasätta honom (i teorin alltså, i verkligheten händer det ganska ofta att jag gör just det) så jag tog lydigt fram skyffeln och skottade bort det tunna tunna lagret med snö som låg på uppfarten. Fast jag tyckte det var lite onödigt. Men jag är ju snäll så jag ställer upp på lite onödigt skottande ibland. I gengäld kanske han kan ställa upp på lite (i hans tycke onödigt) badkarsskrubbande?

Jag vet inte vad den här snöskottningsbesattheten kommer ifrån. Kanske är det för att han växte upp i lägenhet och aldrig fick skotta i sin barndom som han nu känner att han måste ta igen alla missade snöskottningstimmar.