Klängrankan Milton

Milton vaknade 7.15 idag. Kl.9 var jag redo att adoptera bort honom och kl. 9.30 funderade jag allvarligt på att rymma hemifrån. Han var som ett plåster på mig och bara tjurade och kinkade hela morgonen. Jag fick inte göra någonting! Inte diska, inte klä på mig, inte borsta tänderna etc.

Det har alltid fungerat bra för mig att duscha när jag varit ensam hemma med Milton. När han var liten satte jag honom i babysittern och så fick han titta på när jag duschade. När han blev större fick han krypa omkring inne i badrummet med lite leksaker. Men nu när han går är det minsann slut på friden. Att han skulle dra ut handdukarna från skåpet hade jag förstått innan och tyckte det var okej. Likaså att han lekte med hårtorken och alla paket med näsdukar som ligger i varsin låda. Jag hade till och med varit så förutseende att jag tömt medicinlådan och lagt allting på handfatet så han inte skulle nå det men jag hade inte tänkt på toaletten! Tre gånger blev jag tvungen att hoppa ur duschen och plocka upp grejer som han slängde ner däri (och efteråt sterilisera eller kasta dem). På grund av det blev det blött i hela badrummet så han halkade omkring där inne och blev dyngsur om blöjan. När jag var klar och skulle torka mig försökte jag få honom intresserad av att gå ut och leka men han ville bara upp i famnen, ner i toaletten eller in i medicinlådan (som jag nu fyllt på igen). Och när han inte fick som han ville var det bara tårar och skrik. Så nu antar jag att jag bara kan duscha på kvällstid när Maken är hemma.

Vid tio-tiden gick vi till öppna förskolan för jag stod inte ut med att vara hemma längre. Där betedde han sig exemplariskt förutom ifall jag råkade gå iväg från honom för att hämta något. Efter det gick vi till en kompis för att fika och äta lunch. En lunch som blev konstant avbruten av barnskrik, barnsparkar, barnkladd mm mm. Efter lunchen lugnade han äntligen ner sig och förvandlades från Monster till min goa lille kille igen. Undrar om han kommit in i puberteten eller något?