Mardrömsvecka

Det har varit en jobbig vecka hittils med dålig (eller som det känns; ingen) sömn. Milla är förbannad på natten för att hon inte får tutte och Milton har varit dålig och vaknat ungefär en gång i kvarten och vändit och vridit på sig och dunkat in sitt huvud i mitt och gnällt.

Tre sådana här nätter i rad har en väldigt dålig påverkan på mitt tålamod och att ha två ungar som bara gnäller och grinar och vägrar äta (vad är det för fel på fisksoppa?! Ingen i familjen uppskattade den förutom jag. Otacksamma människor!) och som vill klänga på mig samtidigt är bara för mycket ibland. Speciellt när man ringer Maken (sittandes på golvet med en grinande Milton i ena knät och Milla står på knä och och suger desperat på tutten) och hoppas han ska svara att han snart är hemma men får beskedet att han fortfarande är på jobbet (var tvungen att fika lite efter sista mötet eftersom han visste att det skulle bli fisksoppa). Det är sånt som får en att vräka ur sig mer eller mindre allvarligt menade dödshot mot ungarna och bönfalla dem att lämna mig ifred.

Till slut lugnade i alla fall alla ner sig och Maken kom hem (och ratade fisksoppan). Han tog Milla så jag kunde koncentrera mig på Milton (Det stökiga köket blev nonchalerat.). Det visade sig snart att det inte var så konstigt att Milla var grinig eftersom hon hade feber och bjöd oss på ytterligare en liten feberkramp (En väldigt light-variant dock).

Så nu sover båda barnen och jag sitter här och undrar vad jag är för en mamma egentligen som ballar ur så totalt för att barnen är lite griniga och vägrar äta (har svårt när min mat blir kritiserad men man kanske måste se lite till kritikernas ålder oxå?) och inte fattar när min dotter är sjuk?

Kanske är det verkligen dags för mig att återgå till jobbet nu...