Nu sitter jag på bussen till örebro för att gå på begravning. Det är min farfars fru som har gått bort efter att en längre tid ha varit sjuk i alzheimers sjukdom. Jag minns henne från min barndom som min snälla 'extrafarmor'. Maken och barnen är hemma. Det känns inte som att en begravning är rätta stället för Milton. Jag kan se framför mig hur han sparkar sörjande anhöriga i bänkraden framför eller springer fram till prästen för att ge honom en kram mitt under ceremonin. Så han fick helt enkelt stanna hemma och även om det är sorgligt att gå på begravning så är det lite skönt att vara ifrån barnen, om man nu får säga så? Det ska även bli intressant att se vad Maken tycker om att vara ensam med båda en hel dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar