Milton ska få ett syskon till sommaren. Jag är nu gravid i vecka 10 (9+0) och födseln är än så länge beräknad till den 28 juni 2009. Det var planerat och det känns väldigt spännande men jag måste säga att jag är lite orolig oxå. Jag ser framför mig en framtid där jag inte får sova på ytterligare två år, med ett förfallet hem (ännu mer än nu alltså) och middagar ständigt bestående av färdiglagad frysmat. Det kommer vara ett år och nio månader mellan barnen så jag hoppas i alla fall att de kommer kunna underhålla varandra en hel del (eller så kommer de bara hålla på att bråka hela tiden).
Men just nu koncentrerar jag mig bara på att vara mamma till ett barn och att vara gravid. Illamåendet håller så sakteligen på att ge med sig (peppar peppar) och snart går jag in i vecka tolv som man ju brukar räkna som den "säkra" tiden (då missfallsrisken sjunker drastiskt).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag läste någonstans att man blir mer orolig för varje barn man får. Med det i åtanke borde jag har slutat få barn innan jag ens börjat...
Först så var jag orolig att inte klarar de första 12 veckorna (inte helt oförståeligt), sen för att det inte "hände" någonting under "spökveckorna" och nu är jag orolig för att magen inte är lika stor som jag trodde den skulle vara och för att jag knappt (eller inte alls) känner bebisen röra på sig. Men även om den börjar slå kullerbytor hela långa dan hittar jag säkert någonting annat att vara orolig för.
Som t.ex. ångesten att det blir en pojke. För vi har, helt ärligt, redan använt alla pojknamn som vi båda tyckte om, vilket iofs bara var ett namn. Det var ingen lång lista, det. Tänk om det blir en pojke till...
"Bertil, maten är klar!"
Det får bli Pontus 2 helt enkelt.
Skicka en kommentar