Jämställda nätter

I en tråd på Familjeliv ställdes frågan hur man kan kalla sig jämställd när man som kvinna låter mannen slippa undan med att gå upp på natten. ”Om jag är hemma med min son/dotter så är ju det mitt heltidsjobb på dagarna medan min make jobbar. Alltså jobbar vi heltid båda två, jag i hemmet och han på sitt arbete. När han sen är hemma så tycker jag att vi borde dela på resterande jobb hemma”

Till viss del kan jag hålla med trådstartaren (TS). Att vara hemma med ett barn på dagarna kan vara nog så ansträngande och att ta hushållssysslorna och alla nattpass på det kan ju ta knäcken på en del. Och när vi skulle få barn tyckte jag det kändes lite orättvist när Maken deklarerade att jag minsann fick ta hand om nätterna när han jobbar. Även den som är hemma med barnet måste ju må bra och få känna sig utvilad för att kunna göra ett bra "jobb" (vilket ju är det viktigaste jobbet av alla). Jag har ett barn som inte sover mer än ca 30 min åt gången under dagen vilket innebär att jag inte har någon möjlighet att sova på dagen. Och eftersom jag inte ammar finns det inget som säger att just jag måste gå upp på natten och mata honom (eller ge honom nappen eller bara trösta). Trots detta tar jag utan att klaga (för det mesta i alla fall) hand om alla nattpass på vardagarna.

Hur kommer då det sig? Jo det är framför allt två orsaker. För det första så tar mannen hand om honom på både lördagar och söndagar så jag får både sova på natten och på morgonen. Dessutom tar han ofta hand om kvällsmatningen och nattningen på vardagarna. Det är vad som krävs för att jag ska orka. För det andra så är det faktiskt så att hur krävande det än är att vara hemma med ett barn så är det inte krävande på samma sätt som att jobba. Man behöver inte vara lika utvilad för man kan slappna av på ett annat sätt när man är hemma. Och det är viktigt att den som jobbar kan sköta sitt arbete så att man får in pengar. Dessutom vet jag att om jag är riktigt sliten någon gång efter ett par tuffa nätter så kan min man hoppa in någon natt och avlasta mig och det är det jämställdhet handlar om för mig; att man hjälps åt när man kan och lyssnar på och respekterar varandra.

Vad gäller hushållsarbetet så har vi inte delat upp det på något visst sätt utan den som har tid, lust och ork tar hand om det (det är alltså ganska ofta stökigt hemma hos oss). I början trodde nog både jag och min mat att nu när jag skulle gå hemma så skulle det minsann bli så fint och städat hemma och maten skulle stå på bordet när han kom hem från jobbet. Nu blev det inte riktigt så... Vissa dagar när jag är hemma hinner jag både dammsuga och tvätta medans andra dagar hinner jag knappt borsta tänderna. Då städar vi/lagar mat gemensamt. Huvudsaken är att vi hinner med vår son. Det är bara att acceptera att man (i alla fall inte jag) kan inte både ta hand om sonen på dagarna och nätterna och dessutom hinna städa och laga mat varje dag. Så jag anser att vi är jämställda som föräldrar trots att maken "slipper" ta hand om sonen på nätterna.