

På dagarna fick han sova i liggvagnsdelen. Man blir ju förstås trött rätt fort när man har kört båt hela dagen...
En vardagsblogg med glimten i ögat. Om mig, min familj och sånt som berör mig. Fast mest om mig.




Milton har två blåmärken i pannan, ett på var sida (som två små horn) och ärligt talat har jag ingen koll på hur han har fått dem. Han är hela tiden i gång och kryper och drar i och pillar på grejer och ställer sig upp och snurrar runt osv och det händer ju ofta att han druttar omkull och slår sig. Hur som helst så ser det ju lite misstänkt ut med blåmärkena så jag är rädd att folk ska tro att jag misshandlar honom. För sanningen är ju faktiskt det totalt motsatta, det är han som misshandlar mig! Senast häromdagen låg han på min mage på soffan och tittade ner på mig med ett stort leende bara för att sekunden senare smasha ner sitt huvud i min näsa så jag började blöda näsblod. Och det händer rätt ofta att han "råkar" tappa sin nappflaska, leksakshammare eller något annat tungt rätt på min tå (inte skönt nu och definitivt inte skönt när jag hade nageltrång). Åtminstonne en gång varje natt får jag en spark i ryggen av den lille marodören när han inte kan sova och när vi var på Öppna förskolan första gången hade jag ett ca tio cm långt och ilsket rött rivsår på kinden som han gett mig en natt ("Va? Är det verkligen Milton som har gjort det, jag trodde du hade katt" sa de andra mammorna). Utöver detta tillkommer givetvis hårdragningar, fingrar i ögonen och hårda skallningar som sker på en daglig basis. Det är tufft att vara hemmamamma! Man får sig ett par smällar så att säga.
När skall dessa funktioner integreras in i det verkliga livet? Till dess kan man ju knappast tala om ett IT-samhälle, tycker jag. Nä, fram för mer kortkommandon i vardagen!






Idag är vår 7:e bröllopsdag. Sju år är en ganska lång tid. Yllebröllop kallas det tydligen. Men jag har inga som helst illusioner om att Maken ska komma ihåg det så jag har tagit saken i egna händer och köpt champagne och jordgubbar som jag doppat i choklad. Så ska jag överraska honom efter middagen. Tyvärr blir det inget roligare än överbliven lasagne till middag men det är ju bara sju år. När vi firar tio år kanske jag kan ordna något häftigare. Då blir det tennbröllop.
Vi har en 160 cm bred säng. Oftast sover vi alla tre i den vilket betyder att vi har ca 53 cm var att ligga på. Det är ganska lite men Milton är ju inte så bred så vi borde tjäna in några centimeter på honom kan man tycka. Men nej, inte när den 73 cm långa bebisen prompt ska ligga och sova på tvären mellan oss. Då får vi bara 43,5 cm var att ligga på! Och jag som är rätt bred känner mig inte riktigt tillfreds med det. Vi köpte ju en ny säng strax innan Milton föddes och funderade då på om vi skulle köpa en 180 cm bred säng men kom fram till att 160 dög bra. Det hade ju fungerat så bra i alla år och bebisen skulle ju ändå sova i sin egen säng. Jo, tjena! En lösning kanske vore att jag gick och la mig i Miltons spjälsäng (den är ju i alla fall 60 cm bred) så kunde han och Maken breda ut sig i vår säng. Jag är ju trots allt ganska kort och med böjda ben kanske det kunde fungera... Fast det skiter sig väl när det gäller maxvikten...