Amningsro?!

"Hur går det med amningen"? frågar alla och jag brukar svara att det går upp och ner. Sanningen är väl att det går ganska bra när jag är själv med Milla och ganska dåligt när jag är själv med både Milla och Milton. Tänk er själva, hur lätt är det att finna ro och få igång utdrivningsreflexen ordentligt samtidigt som man skriker åt Milton att inte klättra på bordet/hoppa på stolen/sätta på ugnen/sitta i Millas gunga/hoppa ner bakom soffan? Eller att på ett vänligt och pedagogiskt sätt förklara för Milton att han kan inte sitta i mammas knä samtidigt som Milla "äter nam-nam"eller att mamma kan inte leka med honom just nu... För det är ju alltid när jag ska mata Milla som han bara MÅSTE sitta i mammas knä, eller ha hjälp att gå på pottan osv osv. Och stackars Milla som nästan aldrig får äta klart i lugn och ro. Amningen måste oftast avbrytas innan hon själv vill. För det är alltid något som måste göras, typ gå och lämna eller hämta Milton hos dagmamman, hämta Milton när han vaknar i vagnen eller hindra honom från att slå ihjäl sig eller ha sönder något. Nä, fördelarna med att ha två barn nära varandra i ålder har i alla fall ingenting med amning att göra...

Men trots allt detta så fungerar det i alla fall på något sätt med amningen. Det känns jättejobbigt ibland men hon går upp i vikt och verkar ganska belåten med livet (så länge hon får vara i famnen i alla fall).