Nu har jag inte ammat Milla på en vecka. Eller jag prövade lite igår men vi får helt enkelt inte till det med sugtekniken. Och jag vet inte hur mkt jag orkar kämpa. Efter allt kaos med infektionen och sjukhusvistelse känns det som är att det är dags att bara njuta av min bebis och lägga av med amningen helt. Samtidigt så vill jag ju ge det bästa till min dotter och det är ju onekligen praktiskt att amma om det funkar men jag är rädd för smärtan och för att få samma problem igen. Så jag har väl i princip bestämt mig för att lägga ner helt men det känns väldigt mycket som ett misslyckande. Jag förstår inte hur det kan vara så enkelt för 'alla andra' och så svårt för mig.
2 kommentarer:
Du kan alltid ringer till Amningshälpen (eller vad det nu heter) på sjukhuset. I Huddinge har de det i alla fall.
Personligen (som "amningsvägrare") tycker jag förstås att "det bästa man kan ge till sitt barn" är en lugn och glad mamma som inte känner att hon måste göra någonting som hon egentligen inte känner sig bekväm med (eller är t.o.m. rädd för). Och du ska såklart inte tvinga dig till att amma bara för att det är praktiskt. Du är hennes mamma och har MYCKET mer än bröstmjölk att ge - fokusera på det istället.
Jag förstår dock (till es viss del i alla fall) att du känner som du gör. Om jag minns rätt så kände du likadan med Milton. Det måste vara tufft om man verkligen vill amma och det inte funkar som det ska. Att inget barn har dött av att äta ersättning istället för att ammas vet du också, det är alltså ingen större tröst.
Men du, om du VERKLIGEN vill försöka att amma igen, kontakta sjukhuset. Det är kanske bara en liten grej som inte stämmer och då kan de visa hur man gör rätt.
Men om du bestämmer dig för att sluta med amningen och känner dig nere för att det inte fungerade kan jag rekommendera BUP. Mig hjälper det ganska mycket att prata med någon där i alla fall. Det är bra att få säga det man tänker och prata med någon som har mer erfarenhet. Det är verkligen en stor lättnad.
hej vännen!! satu här. såg att du har skrivit om att sluta amma och att det är svårt, att det känns som ett misslyckande och jag kan hålla med dig helt och hållet. jag fick ju börja kompletera med ersättning när vincent var fyra veckor, men jag försköte att amma ändå i nio veckor efter mjölkstockningen ( i vecka 4) men det ville inte komma igång ordentligt igen utan fick ge ersättning efter varje amning ändå.. och när jag tog beslutet att sluta helt kändes det som jag misslyckats som mamma och mådde jätte dåligt över att jag "svikit" mitt barn.
för amma vill jag verkligen göra det kändes så bra och naturligt för mig med william.
men nu ca tre veckor senare känns det fortfarande lite jobbigt men samtidigt känner jag mig gladare och mår bättre.
varje gång jag ammade under dom nio veckorna kände jag mig ledsen och värdelös rent ut sagt, och det var ju flera gånger om dagen, det blir då ganska mycket tid man ägnar åt att må dåligt istället för att njuta av tiden med vincent så nu i efterhand så önskar jag att jag skulle ha slutat tidigare så hade jag inte mått dåligt lika länge.
så om du känner likadant så tycker jag att du ska tänka på en sak när du känner att det e svårt att ta steget att sluta.
HUR KÄNNER DU DIG NÄR DU AMMAR OCH DET INTE FUNKAR? SKA DU KÄNNA DEN KÄNSLAN FLERA GÅNGER OM DAGEN OCH I FLERA VECKOR?
mång kramar satu
Skicka en kommentar